Filmen ”A simple favour” är en svart komedithriller som nu finns på Viaplay. I den finns en överraskande nog en scen där ett barns utbrott på en begravning bemöts med vad jag skulle kalla lågaffektivt bemötande. För bra att inte dela.

Det är begravning för Nickys mamma. Nicky, fem år, blir arg på sin kompis Miles när Miles säger att mamman är död. Han börjar slå Miles.

Han är också arg över att hans pappa och Miles mamma (spelad av Anna Kendrick) är på väg att bli ett par. Miles mamma kommer ta hans mammas plats. Det hade varit lätt att göra den vanliga såpadramatiken där hårda ord byts.
Istället får vi detta:

  • Bråk! Nicky slår Miles. Pappan avbryter.
  • Affekt – mot den där nya främmande mamman
  • Affekt – mot pappa.
  • Nickys pappa blir arg. Mer affekt
  • (nu börjar LAB- lågaffektivt bemötande)
  • Tröstar och bekräftar det som hänt. Diskuterar inte rätt och fel i det som hänt, nu.
    Tar bort honom från situationen.
  • Fortfarande arg
  • Konstaterar känslor
  • Bekräftar känslor
  • Alla barn vill göra rätt. Hon vet att han är ”a good kid”

Detta med ”agera ut så mycket du vill” kan man ju ta som att hon tycker det är ok att han slår Miles. Men jag tycker inte det.

Att det inte är ok eller bra att slåss är tydligt – de har avbrutit och sagt det är fel. Så gränsen är satt. Nicky har också sett sin väns näsa bli blodig och känner troligen redan skam och ånger. Fast ilskan ligger kvar, också.

Hon gör klart: Det är ok att känna dåliga känslor, det är ok att agera ut dem. Och han är en bra person fast han agerade ut på ett sätt som inte är ok. Den här distinktionen kan vara svår att uppfatta – men jag tror att många skulle i den här situationen omedvetet ta in alla olika budskap kring vad som är ok och inte ok. Framförallt underlättar LAB-budskapet ”Du är ok i mina ögon” till att framtida konflikter förebyggs.